CANDIDA, på Kulturhuset Stadsteatern:
”Sekreteraren är bäst,” säger kvinnan på min högra sida, där vi sitter och väntar på att ridån ska gå upp för andra akten. ”Det är synd bara att hon har ett så konstigt namn.”
Det finns såna personer. Såna som ser på teater som om det vore en slags sport, där någon måste vara bäst hela tiden. Dom bortser från den regi skådespelaren fått, och det utrymme rollen getts av författaren, och ser det hela som någon sorts melodifestival. Någon måste vara bäst. Någon måste vara sämst.
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/candida-av-bernard-shaw-oversattning.html
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/04/candida-av-bernard-shaw-oversattning.html
”Jag tycker,” säger Marie-Louise Ekman, och reser sej i stolsraden ”att idag, på genrepet, får ni vara hur roliga som helst. Vi provar att ni är hur roliga som helst, så får vi se hur det går. Var hur roliga som helst!”. Så skrattar hon till och stolpar iväg upp mot sitt kontor, för hon har en kostym av silver att sätta på sej inför sitt prat med genrepspubliken.
Örjan Ramberg tittar efter henne:
”Hur rolig som helst? Sa hon hur rolig som helst?”
”Hon sa hur rolig som helst!” fräser Marie Göranzon, som redan fundera på var i pjäsen hon kan vara roligare. ”Hur rolig som helst, sa hon, och om nu chefen för hela Dramaten säger att vi ska vara hur roliga som helst, så är vi det, tycker jag, i alla fall. ”
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/01/dodspatrullen-av-marie-louise-ekman-i.html
UTVANDRARNA, 16.00 Stora Scenen, på Dramaten.
”Jag hade lite svårt för allt dansandet i början, just för att den låg så separat från spelscenerna, men efter ett tag värmde jag upp. Det blev lite som sekvensavskiljare, på något sätt, eller lite som början på ett kapitel i en Dickenshistoria, där vi informeras om vad det kommer att handla om, eller bara som ett musikaliskt avbrott från det tröstlösa livet. Vilket jag nu inser är en strålande tag-line för en Broadway-show: Ett Musikaliskt Avbrott från Det Tröstlösa Livet. Eller som svensk titel på Les Miz: Det Tröstlösa Livet.”
Låter det intressant? Här är resten:
HÖSTSONATEN på Kulturhuset Stadsteatern
"För mej är Ingemar Bergman lite som Melodifestivalen eller Fotboll. Jag fattar inte grejen. Av alla hans filmer - och jag måste erkänna att jag inte har sett alla, lågt ifrån alla - gillar jag bara Fanny och Alexander och Sommarnattens Leende, och den senare tycker jag gör sej bättre som Sondheimmusikal.
Jag är tillräckligt gammal för att ha sett några av hans scenproduktioner, och även där var jag lite… oberörd. Jag minns King Lear och Peer Gynt som vackra men ganska ointressanta.
Så jag är inte väldigt sugen när jag ljuset släckts i salongen för scenversionen av hans Höstsonaten på Kulturhuset Stadsteatern. Och jag blir ganska förvånad när jag inser att jag tycker det är bra. Mycket, mycket bra. "
Låter det intressant? Här är resten:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar